Man skulle kunna kalla det här, hösten 2008, för nån sorts vacuum. Jag har lagt ner så himla mycket tid på att vänta vänta- på saker som inte händer. Jag har gått på intervjuer som har känts helt okej, sen har det inte hänt så mycket. Alla frågar hur det går med att skaffa jobb. Och sen rasar hela ekonomin- jag påverkas ju inte direkt- men indirekt. Tar mycket mer sällan ut pengar från bankomaten, och ibland när jag försöker så går det inte. Är hemma mycket, läser fina och skrämmande böcker, missbrukar mängder av nässpray, håller hårt i H. Bråkar med föräldrarna, blir sams igen. Det är så svårt med folk som bara vill väl men som uttrycker sig så fel. Jobbar så mycket jag kan och drömmer om att det kanske kommer en okej lön snart, att jag kanske kan köpa en ny kappa, halsduk, fler böcker.

I helgen var jag bortrest, jag var med min syster och hennes gamla vänner och åkte minibuss i skogen, löste uppgifter och letade efter papperstallrikar med text. Jag såg mycket svamp men vi hann aldrig stanna för att plocka den. Sen var det middag med studentpriser och efter stora plastglas rödvin hittade jag en hundralapp bland löven utanför. Sen spöade jag och Anna (och en till) alla de andra i TP (1984-upplagan).
Jag väntar fortfarande, jag vet knappt ens längre på vad. Och förvånas över hur bra jag mår ändå, hur mycket tålamod som finns i mig.