förkylningen från helvetet

Vaknar dag 5 (6?) av att jag hostar och har ont och är febrig. Dricker juice, äter ipren, tar bafucin. Ringer min syster som ligger och sover (klockan är halv sju) och ber henne ta med morfinhostmedicinen när hon kommer på middag ikväll. Somnar i soffan. Vaknar av ett seriöst samtal på mobilen och jag bara hittar på saker. Kommer på det sen och ringer upp och gör saker bra igen. Min plan för idag är: åka till secondhandaffär och köpa fina böcker och scarves. Köpa skor. Jag måste få köpa skor idag. Jag ska åka till det där skostället där det alltid är ta tre betala för två och allt är billigt och de gör fina kopior på grejer. Sen måste jag hämta ut mensvärkstabletterna på apoteket. Sen ska jag tvätta alla mina kläder. Ikväll kommer systern och M på middag och spelhäng.

Jag undrar varför min förkylning inte fattar att jag inte har tid med den längre, jag har bättre saker för mig. Fatta det då. Jag kan inte ligga här som en snorig jävla klump en vecka till och gnälla. Jag behöver skor, böcker, rödvin och hemlagad pizza.

temperaturer

inomhus: 17
utomhus: -15
jag: 38


Ibland är det skönt att vara sjuk och jag brukar tänka då jag är frisk att man kan göra så bra saker när man är sjuk för att man får välja själv t.ex. lägga pussel, läsa bra böcker, hyra massor av filmer, gå på morfinhostmedicin. Men sen när man väl är sjuk så blir det aldrig så, febern gör att huvudet inte funkar, det går inte att läsa böcker, koncentrera sig på film, lägga pussel. Och morfinhostmedicinen är ersatt med det som går att få tag på d.v.s. apotekets receptfria sortiment och när det tar slut halstabletter från konsum. Jag har även tänkt att vara sjuk i en vecka är det bästa sättet att gå ner i vikt. Mitt sjuka jag håller inte med, jag går upp i vikt nu. 4 kilo som jag skärpt mig för att tappa är på väg tillbaks. Eller kan det vara så att febern binder upp vätska? Vi säger att det är så. Det enda jag vill äta är soppa och kräm, känns inte som onyttiga saker men men.

Har nu bokat av veckans förpliktelser och tror att jag ska försöka vara vaken på nätterna. Jag är livrädd för feberdrömmarna. Inatt hade jag myspacefeberdrömmar i flera timmar (kändes det som iallafall) som gick ut på att lägga till kompisar och uppdatera sidan. Om och om igen. Tog aldrig slut.

Så mina planer ser ut såhär:
onsdag:
torsdag:
fredag: vara frisk. Hänga med syster och M, spela spel, baka pizza
lördag: vara ännu friskare och sen jobba
söndag: vara så frisk att jag börjar bli sugen på att bli sjuk igen. Om jag har tur kanske mensvärken kommer ungefär då.

Ett av mina mest framträdande personlighetsdrag är att jag gnäller så mycket. Det är ganska trevligt att gnälla tycker jag. Igår var jag ute med en vän och några bekanta, jag drack en fantastisk drink med persika, jag bröt arm och fuskade, jag skickade konstiga sms till klasskompisar. Sen slängde jag rosenblad på J och åkte taxi och drack inte mer sprit (tack Gud). Idag skulle jag ta hand om H som är förkyld och köpa semlor till honom men jag somnade. Tittade på tv, struntade i att ringa viktiga samtal, spelade poker.

Imorgon ska jag klippa mig och jag hoppas att det blir bra, sen var det prat om häng med K och T. På lördag vill jag ligga i soffan och titta på melodifestivalen. Det bästa med att vara vuxen är att man kan bestämma själv och att ängsligheten blir mindre (även fast den kommer tillbaks ibland så starkt att det knappt går att andas). Som igår, när jag stod utanför och rökte själv och tänkte "jag passar verkligen inte in här". Och det var säkert sant men grejen är att jag kan göra saker ändå, att det till sist inte är det viktiga att passa in utan att kunna göra saker ändå och strunta i blickar och andras vackra kläder och smarta åsikter. Jag är med ändå liksom.

Börjar dagen med att diagnostisera mig frisk. Tänker på forskning som jag vill göra, kanske är det bra att forska istället för att jobba? Doktorera?

Har även idéer om att ha dubbelexamen, bli läkare också. Men det skulle jag aldrig orka.

Har lyssnat på Melodifestivallåtarna och många är mkt dåliga, däremot är alla bättre än förra lördagens. Ska jobba så jag kommer inte att kunna titta på det, kanske reprisen imorgon. Vill bara göra töntiga alternativt mysiga saker. Och jag inbillar mig att det är vår snart, att det här kalla kan ge sig snart.

börjar dagen med att diagnostisera mig själv med depression, orkar inte åka till skolan, gråter. Bråkar med H, åker hemifrån och fikar med snäll kompis. Åker hem, blir sams. Gråter. Åker till annan förort med löfte om att inte behöva åka t-bana hem själv. Åker t-bana hem själv och hamnar mitt i ett slagsmål med folk som drar varandra i håret och kallar varandra för horor. Försöker värja mig, byter plats. Pratar med H i telefon när jag är framme, gäng överallt och jag tänker inte vara rädd, jag får inte vara rädd. Ska gå utomhus även om det är skottlossning, de ska inte få bestämma över mig.

När jag tjänar pengar ska jag aldrig aldrig mer åka tunnelbana på helgnätter.

har bråkat och varit tyst och tittat på tv och gråtit. Idag har jag även varit i skolan och lärt mig saker. Har bokat läkartid till nästa vecka för att kolla typ järnvärden, det är inte okej att svimma. Brukar tycka att den anemiska looken är fin men det andra är inte så vackert.

vill skaffa mig en bra frisör.

nu ska jag röka och sova (fast inte samtidigt)

all time high low

Jag upplevde en svimning i fredags som lugnt tar sig med på min topp 5. Var på väg till t-banan, gick in i bokaffären för att köpa något att läsa på vägen till min syster. Kände mig svimmig i affären. Tänkte att jag var tvungen att gå tillbaka hem en stund. Blev mkt svimmig. Satte mig på en bänk utomhus, det regnade. Försökte att fokusera på att inte svimma, ringde H för att kolla om han kunde hämta mig. Han svarade inte. Jag var tvungen att försöka ta mig hem. Kom kanske 20 meter innan jag sa till en kvinna "jag svimmar, kan du hjälpa mig" och sen svimmade jag på marken, i gruset, i regnet. Kvicknade till snabbt och kräktes, men jag kunde inte kräkas där bland folk så jag tvingade mig själv att svälja kräkset. Sen gick jag hem, bytte om, borstade tänderna, drack juice och gjorde ett nytt försök att åka t-bana till min syster- och lyckades.

Andra som kommer med på min topp 5 av svimningar är nog avslutningen på dagis när vi sjöng fina sånger och jag blev rörd och höll på att börja gråta men det var pinsamt att gråta så jag gjorde allt för att inte göra det- istället svimmade jag. Eller en gång när jag skulle åka buss och svimmade och försökte gå av längst fram trots att dörrarna var stängda och ramlade ihop och det tog skitlång tid innan någon hjälpte mig.

Favoritsvimningar är bl.a. på en paradisö i Dominikanska republiken (för att det var så snygg miljö) och när jag lyckas tajma in svimningen precis till t-banebytet vid slussen och jag hinner säga till någon som hjälper mig av tåget och kan lägga mig på en bänk i några minuter för att sen åka vidare.

När jag sen kom fram till systern så var det middag, vin och godis och singstar. Jag spöade henne på this charming man och nån hives-låt. Det är en bragd att vinna över min syster i singstar.