är du snygg, lilla vän?

Igår pratade jag och J om utseende och fixering och självförtroende och han sa något om att jag verkade så avslappnad med allt det där och inte nojade så mycket som alla andra. Vet inte om det är sant överhuvudtaget men andra har sakt liknande saker. För oftast pratar jag inte om sånt med vänner. När jag var 14 eller 15 så hade jag ett mål: att hångla. För att uppnå det var jag tvungen att tänka om. Jag förstod att om man vet att man förtjänar något och verkligen vill ha det så får man bete sig därefter. Vad gjorde jag? Soppdieten? Nej. Jag hånglade. Och det gick rätt bra. Och sen kom jag på att den där kopplingen mellan utseende och hångel inte var så stark som jag hade trott.

Nu, mer än 10 år senare kan jag se att det har gått rätt bra. Har haft långa förhållanden och har fortfarande det. Har aldrig haft några direkta problem med att få bekräftelse och uppmärksamhet. Har inte så långt kvar på en rätt seriös utbildning som leder till jobb.

Men ändå; det går inte att blunda för att utseende är det som bedöms som viktigast för tjejer. Det spelar verkligen ingen roll hur lyckad jag än är om jag inte är snygg. Har stressat som en idiot hela hösten för att klara av alla skolgrejer och har därmed inte tränat, ätit dåligt och sovit sämre än vad jag brukar. Och resultatet är: jag är helt enkelt inte mitt snyggaste nu.

Och jag hatar att det inte går att släppa. Den finaste komplimangen som tjejkompisar ger varandra är "har du gått ner i vikt". Man vet att den fungerar, man vet hur glad man blir.

Jag vet att det inte kommer att försvinna under min livstid (kan hoppas men nej, det tror jag inte) och tjejer bedöms fortfarande efter utseende. Alla jag känner är feminister. Alla jag känner vill vara snygga, smala, heta. Skit i utbildning, störst utdelning får man av utseendet.

Och det man kan göra för att förändra är att sluta: sluta sminka sig, sluta hålla in magen hela tiden, sluta försöka. Och göra viktiga saker istället. Men det är inget man kan göra själv, då blir ju skillnaden ännu större till de som har lyckats, de som är snygga.

Jag kommer ingenvart med den här texten. Men jag tror att det är det ärligaste jag skrivit på länge. Jag vet att när jag får min examen så kommer jag att vara glad. Men samtidigt vet jag att den glädjen inte kan mäta sig med det jag skulle känna om jag kunde ha storlek 38 i alla kläder.

Jag vet ju fortfarande vad jag ska göra: börja träna igen, börja äta och sova bra igen. Men det som gör mig så jävla ledsen är att huvudskälet till det inte är att "må bra" utan att bli snygg.

So there.

Jag tror att jag återgår till att köra på med allt iallafall. Jag kan inte hindras från att göra vad jag vill men jag kan hindras från att vara nöjd.