de unga (och den gamla)

Igår: klubb. Indieklubb. Samma som 5 år sen. Samma som 7 år sen? Vet inte. Flickorna födda 1990 eller 1988 på toaletterna. In med fyra i ett bås som rymmer en. Väggarna skakar. ”Hur känns det att vara arton nu?” ”Jo, det känns bra, det är så konstigt att gå in med sitt eget leg, liksom ”det här är jag!””. ”Tror du att Johan/Erik/xxx kommer ikväll??” ”Jag tror inte att han kommer!” En öl i varje hand. Stela frisyrer. En som kräks i handfatet, kompisarna tar bort kräkset med fingrarna för att vattnet ska kunna rinna igenom. ”Hur är läget?” ”Alltså- är det maria pol läge??!!” Varpå flickan som kräks lyfter upp huvudet och skriker ”Vad fan är du dum i huvudet, vadå maria pol, vem fan tror du att jag är??” Andra flickan ber om ursäkt. Torkar av hennes lugg med papper. Senare sitter en annan flicka och kräks i en hink i en soffa. Jag undrar var hon fick tag på hinken. Jag dricker tre öl och en stark drink som en töntig kille köper åt mig till rabatterat pris. Jag blir inte så imponerad som det var tänkt. ”Jag känner barchefen” Repetera x7. Jag vet inte, det känns verkligen som en konstig tidslucka, jag är där men ändå inte. Det är sorgligt men fint också, samma låtar som då och ett dansgolv med fläkt i håret. Mina flickor som underhåller med pareringar och spännande intriger. Samma typ 30-åriga killar som då, fast då var de unga och några andra var gamla. ”Strage brukade gå hit förut”. ”Jag känner barchefen” repetera x10. Som avslutning åker jag nattbuss hem, försöker läsa Didion, folk skriker. Får stå upp till globen. Efteråt diskar jag all julens disk (känns det som) och somnar i nytt nattlinne halv sex.