Som med alla saker: när jag slutar vänta på att de ska hända så händer de. Så stormen kom inte riktigt i helgen eller förra veckan. Men nu blåser det så att mina fönster skakar och jag är ensam hemma och måste kolla alla haspar själv innan jag lägger mig. Det är så mycket saker som gör att jag vill ligga platt i sängen (eller under den) men sen så pratar jag om det och jag tror att några förstår och jag har tom börjat inse att en terapeut faktiskt kan användas till terapi. Och så fort jag släpper den här grejen om att jag faktiskt inte måste må super hela tiden trots vad jag ska jobba med i framtiden så känns det bättre. Syftningsfel tror jag men ni fattar.

Saknar min man, saknar några vänner, men allt är ok ändå. Kommer klara den här helveteshösten på något sätt. Hoppas att ni också gör det.