sensory deprivation
Någon sa till mig i helgen att årstidsväxlingar inte kändes så speciella längre, att det inte spelade någon roll vad det var för årsstid (kanske för att allt känns likadant oavsett?). Jag känner inte så. Varje ny höst vinter vår sommar är jag lika spänd och målar upp tusen bilder av hur det ska vara som kanske besannas lite skevt och utsuddat iallafall. Imorgon börjar skolan. Jag kanske borde kalla det för universitetsstudier men skolan känns ärligare. Jag har gått i skolan 16 år nu. Same same different. Så jag kan inte sova. Har försökt men nej. Sen fick jag jätteont i magen och var tvungen att ta ett av mina strängt ransonerade mensvärkspiller som kommer att behövas tusen gånger mer i veckan men ändå. Behövde take the edge off things eller vad det heter. Antagligen helt missbrukat i sammanhanget men ändå.
Igår fick jag känna mig ung, på coctailparty på tak med äldre människor. Och mina två lediga veckor har innehållit mycket bra saker; på dagarna löpbandet och läsa böcker, på kvällarna fester och drinkar och taxis.
Bevittnade misshandel x flera i fredags, folk som hoppade på huvuden.
Och så ser jag ingenting och jag hör ingenting. Borde verkligen sova nu, ska ha en av de bästa professorerna imorgon och vill inte vara trött och seg utan fatta allt han säger.
Det är liksom ingenting som tar på mig längre känns det som. Ni vet som solen tar. Den gör inte det längre. Bara står nära och sen försvinner.
