Jag mår liksom illa men ändå inte. Känns som att inceststhlm är tillbaks, jag hatar att kolla folks bloggar och se att bra människor känner jobbiga människor som känner bra osv osv. Jag hatar att veta vem som ligger med vem och vem som bor mest centralt, går på tuffast klubbar, är smalast, fullast, högast. Hur de orkar göra bilder av sig själva med så få nyanser, och alla foton som känns photoshopade. Jag vill veta om det finns fula, tråkiga, ohäftiga människor som inte är dumma i huvudet. För jag orkar inte med nya saker varje dag och att alla samtal sker på en så ytlig nivå att man aldrig vet hur någon mår egentligen. För det är svårt att välja bort allt det här. Visst, man kan stanna hemma, bara gå på hemmafester, reclaima mjukisbyxorna. Men varje gång man åker tunnelbana/vill ta en öl ute/går och shoppar/öppnar sin dator så finns de där. De som är lite snyggare, lite bättre, lite rikare, lite mer mongo och anala.

Jag får acceptera klubbdöden 2005, jag kan försöka undvika helger inne i stan. Den dag ni ser mig på riche, berns eller liknande ställen som jag inte ens kan namnet på för att de är så nya är det dags att räkna bort mig.

Handlar det om att hålla fast, eller försöka hålla fast, något i sig själv som är riktigt, varmt, ärligt även om det är att aldrig vara först eller en närmast självdestruktiv egoism ibland? Som att man skulle flyta bort iväg om man bara försökte vara som de här människorna, med dem. Och nu pratar jag inte om mina vänner utan de som finns i periferin men ändå precis mitt i överallt, de som äger alla stadsdelar och skrattar hela vägen fram till banken, vågen, spegeln.

Skulle jag kunna leka som er, skulle jag vilja det? Skulle det vara skönt eller som att svälja rakblad varje dag?

Känns som att jag måste skydda det jag har beväpnad upp till tänderna; mitt förhållande, mina vänner, mitt hem, mitt utbildningsval. För om de skulle få tag på en liten droppe så skulle de skratta sönder det i en rökpaus på östermalm.

Det finns en värld där tjockleken på ögonfransarna och nyansen av brunt på skorna är livsavgörande. Låt mig hellre dö än att jag hamnar där.