fuck it

Alltså, den här dagen, jag orkar inte. Cphormoner som fuckar med mig och begynnande värk i magen. Bra föreläsning i skolan men värktablett och sen en i klassen som alltid frågar mig "hur mår du" som att jag inte skulle må bra och det gör jag för det mesta men inte idag. Och därefter terapi och av någon anledning sitta och prata om de som mobbade mig för 10 år sen. Och det var inte riktigt läge idag men jag orkade inte ens säga "vi tar det här nästa gång" utan bara gick igenom allting; vad var det de skrev på klotterplanken exakt? Var det Helena är en fitta och en hora eller var det bara att jag var en gris? När de ringde hem till mig, pratade de in på telefonsvararen eller pratade de direkt med mina föräldrar när jag inte var hemma? Vad sa de då? Och det här med gänget från den andra skolan som jag var tvungen att åka lidingöbanan med ibland. Att det värsta inte var att sitta ensam med sju främmande killar som trakasserade mig i 20 minuter utan de tysta vuxna människorna som satt i samma vagn. Och just det, lärarna, vad gjorde de? Sa de till att det inte var okej att säga såna saker på lektionerna till klasskamraterna? Eller kalla någon för fitta, hora, mongo, gris, cp på klotterplanken (det var ju en så briljant idé, att få bort klottret från skåpen och väggarna, vi sätter upp tavlor i alla korridorer där de får uttrycka sin kreativitet, de rara ungdomarna). Såna härliga saker att prata om en dag där jag redan är trött och svag fysiskt och psykiskt. Inte så terapilyx.

Och komma hem och försöka ta det lugnt och må bra. Planera jul med mamma som efter 10 minuters prat om julmat i förbifarten säger "jag hoppas att du dammsuger innan vi kommer".

Försöka ta det lugnt. Försöka inte vara arg, sur, trött, överkänslig. Och H fixar det. Jag säger "jag orkar inte idag, jag mår cp, är cp, orkar inte". Och han förstår och är med mig och drar sig undan när det är läge. Men jag vill bara slå sönder någonting. Hårt.