Karl Martindahl, Paolo Roberto och kräks

Min syster har kräkts idag. Fick veta det på sundsvalls flygplats och funderade nästan på att stanna där. Sen pratade jag med Ellinor och vi kom överens om att det nog var bäst att sätta min syster i karantän. Typ tejpa för hennes rum eller bygga en liten tunnel från hennes rum till gästtoaletten.

På flyget satt jag vid en nödutgång. Kommer inte ihåg om jag har gjort det förut men det kändes väldigt ansvarsfullt. Läste noga på instruktionerna hur man skulle öppna luckan om vi störtade och inspekterade vingen noga (den var hel). Sen kom jag på att mitt planerade vindrickande fick ställas in. Jag kunde ju inte vara salongsberusad om jag ansvarade för mina medpassagerares liv. Det fick bli citronmuffins och cola som jag hann äta upp hälften av för att flygningen var så extremt kort. Fick vänta i 12 minuter på arlanda express. Då kom Karl Martindahl iklädd svart skinnjacka, svarta solglasögon och gitarrfodral. Åh, det var roligt. Han måste ju fortfarande tro att han är rockstjärna och kändis och jag är nästan övertygad om att jag var den enda som visste vem han var och dessutom kom ihåg hans namn. När vi nästan var framme vid centralen så kom det en mansröst ur högtalarna som tackade för att vi åkte med arlanda express och välkomnade turister och stockholmare. Sen sa han att han hette Paolo Roberto. Jag började fnissa. Sen drog han grejen på engelska också och det lät så illa. Vem är han att välkomna mig hem? Vad har han gjort för sthlm? Undrar om det har varit så på ae länge. Pinsamt.

Sen kom jag hem, köpte cola och pommes frites till systern och tyckte synd om henne. Så nu återstår bara att se om jag också börjar kräkas snart eller inte. Kräkas är jag inte så rädd för egentligen, det är bara så jävla dålig timing. Har skola varje dag i veckan och om jag inte går på terapin så blir det 600 kr för ingenting.

Imorgon kommer Henrik hem.