hemmet och skolan

Ansiktet och förkylningen lugnade ner sig när jag fått tabletter av jourläkaren. Jag gillar läkarna som jag hittills har träffat i söderort. De är snälla och lugna och ger en grejer som fungerar.

Skolan började förra veckan och det var lite som en chock att det var så seriöst på en gång. Har redan lärt mig (?) hur man gör massor av tester för att se om folk är sjuka, smarta eller något annat. Idag föreläste en söt professor om avvikande personligheter och hon lät hela tiden som att hon typ läste en godnattsaga, hon fnissade ofta också, trots att hon pratade om psykopati och borderline och serotonin. Sen kom jag också på att jag nästa termin ska ha praktik i 15 veckor. Det är så stort allt nu, så riktigt.

I måndags gick jag till psykologen för första gången och det kändes bra (vilket alla som tycker att jag är cpego ju kan förstå, prata om sig själv borde jag ju gilla) men nervöst. Nu har vi några testsamtal först för att se om jag ska gå hos honom i ett år eller inte. Det märkligaste var att efter samtalet plocka fram plånboken och ta fram 600 kr. Och det är ändå ett billigt pris.

Det här blev väldigt ostrukturerat och felstavat och blablabla. Jag är trött.

Det var så länge sen jag verkligen ifrågasatte om jag fixar allt med skolan, inte för att jag mår dåligt utan mest för den ständiga jävla jämförelsen med andra och deras prestationer. Men det är ju bestämt såhär och jag vill det så gärna så himla gärna och jag hoppas att jag inte låtsas att jag kan sakerna jag kan. Jag kan alltid skämta bort allt och ni kan alltid skratta åt bilden av att jag verkligen kommer att lyckas. Men någonstans måste jag få tro att det kommer att gå utmärkt, att det kommer att bli skitbra för annars är det ju ingen mening med det.