Ilska behöver inte vara omedelbar och komma direkt p.g.a. en specifik händelse. Det har tagit ett tag för mig att förstå hur jag arg jag är på en grej. Tidigare har jag tänkt att det nog inte är så farligt och att det nog är ett problem som man kan fixa men nu vet jag inte.

Det värsta jag vet är folk som använder människor, som går igenom faser där de vill vara med en och sen kan vara otrevliga/ignorera en utan orsak i flera veckor. Kompisar som korta förhållanden, on and off. Som ringer när de behöver något men aldrig annars. Och att de där gångerna då allt är bra så känner man sig som en bra person för att man får så mycket uppmärksamhet och kärlek och sen bara stängs det av. Borderline. Och visst har jag varit så själv när jag var yngre, dummare. Men beteendet känns ändå lagom i åldrarna 14-18 mer än efteråt. Allting är inte en kamp och man behöver inte alltid vinna men man vet inte vad man har innan man förlorat det (eller så var det det man gjorde och beteendet följde därefter). Klyschklysch.

Har ännu en natt utan sömn, kanske är det bara det som gör att jag tänker som jag gör nu.

H ligger och sover, snart ska jag nog väcka honom och göra frukost. Idag ska vi göra viktiga saker men eftersom jag förmodligen kommer att sova hela dagen så får vi se hur det går.

Om en månad är jag i New York.